Två människor kan äta exakt samma måltid – men deras kroppar behöver inte reagera likadant. Blodsockret kan stiga olika mycket, insulinfrisättningen variera och blodfetterna påverkas på olika sätt. Hur är det möjligt? Och varför kan två livsmedel med liknande näringsinnehåll ändå ge olika fysiologiska effekter?

Det är frågor som jag tycker gör näringsvetenskapen så fascinerande.

Vi har länge beskrivit mat genom kalorier, kolhydrater, proteiner, fetter, vitaminer och mineraler. Allt detta är viktigt. Men det berättar inte hela historien.

Kroppen tar nämligen inte emot maten som en färdig näringstabell. Den möter en komplex biologisk struktur som måste sönderdelas, bearbetas, tas upp och omsättas.

Och under den processen händer betydligt mer än att kroppen får energi.

Samma kalorier – men inte alltid samma biologiska svar

En kalori är ett mått på energi. Den energi vi kan utvinna ur maten har betydelse för kroppens energibalans.

Men två måltider med samma beräknade energiinnehåll behöver inte påverka hunger, mättnad, blodsocker eller matintag på samma sätt.

Varför?

En viktig förklaring är att livsmedel skiljer sig i struktur och sammansättning. Det påverkar bland annat hur snabbt de äts, hur de bryts ner och hur näringsämnen blir tillgängliga för upptag.

Matens innehåll av protein, fibrer och vatten kan också påverka mättnad, samtidigt som måltidens konsistens och energitäthet kan påverka hur mycket vi spontant äter.

Det betyder inte att kalorier saknar betydelse.

Det betyder att kalorier inte ensamma förklarar hur maten påverkar vårt beteende och vår ämnesomsättning.

En studie som väckte stor uppmärksamhet

År 2019 publicerade forskaren Kevin Hall och hans kollegor en kontrollerad studie i tidskriften Cell Metabolism.

Forskarna lät 20 vuxna personer vistas på en forskningsklinik. Under två separata tvåveckorsperioder fick deltagarna äta antingen en ultraprocessad eller en minimalt processad kost.

De erbjudna måltiderna hade utformats för att vara jämförbara bland annat i fråga om energi, makronäringsämnen, socker, natrium och fibrer.

Deltagarna fick äta så mycket eller lite de ville.

Resultatet var anmärkningsvärt.

Under perioden med ultraprocessad kost åt deltagarna i genomsnitt omkring 500 kilokalorier mer per dag och ökade i vikt. Under perioden med minimalt processad kost minskade de i vikt.

Vad kan förklara skillnaden?

Forskarna noterade bland annat att deltagarna åt snabbare under den ultraprocessade perioden.

Studien kunde inte fastställa vilken enskild egenskap hos maten som orsakade det högre energiintaget.

Men den visade att två kostupplägg som på papperet var jämförbara i flera näringsmässiga avseenden ändå kunde påverka hur mycket människor faktiskt åt.

Det är en viktig lärdom.

Samtidigt måste vi skilja mellan olika former av livsmedelsbearbetning. Att hacka, koka, frysa eller fermentera mat betyder inte automatiskt att den får ogynnsamma egenskaper.

Tvärtom kan många former av bearbetning förbättra både livsmedelssäkerhet och tillgängligheten av vissa näringsämnen.

Varför reagerar vi olika på samma måltid?

En annan fascinerande studie publicerades år 2020 i Nature Medicine.

I den så kallade PREDICT 1-studien undersökte forskarna drygt 1 000 vuxna och analyserade hur deras kroppar reagerade efter måltider.

Forskarna mätte bland annat blodglukos, insulin och triglycerider.

Resultaten visade stora individuella variationer, även när människor åt identiska måltider.

Det innebär att en måltid inte nödvändigtvis ger samma metabola svar hos alla.

Flera faktorer kan bidra till variationerna, exempelvis kroppssammansättning, insulinkänslighet, måltidens sammansättning, tidigare måltider och individuella biologiska förutsättningar.

Forskarna fann också samband mellan tarmmikrobiotans sammansättning och vissa metabola svar, men sambanden förklarade bara en del av variationen.

Det här är en av anledningarna till att forskningen om individanpassad nutrition har vuxit.

Samtidigt innebär individuell variation inte att etablerade kostråd saknar värde. Det visar snarare att generella principer och individuella reaktioner behöver förstås tillsammans.

Maten är också en fysisk struktur

Tänk på skillnaden mellan att äta ett helt äpple och att dricka äppeljuice.

Båda kommer från samma frukt, men deras struktur är mycket olika.

När äpplet pressas till juice förändras bland annat livsmedlets fysiska uppbyggnad, mängden intakta växtceller och ofta även fiberinnehållet.

Det kan påverka hur snabbt drycken konsumeras, mättnadskänslan och hur kolhydraterna blir tillgängliga under matsmältningen.

Samma princip är intressant när vi jämför hela spannmålskärnor med finmalet mjöl eller hela nötter med nötsmör.

Det är inte enbart vilka näringsämnen som finns i livsmedlet som är betydelsefullt, utan också hur de är inneslutna i vävnader och cellstrukturer.

Inom näringsforskningen talar man därför om livsmedelsmatrisen – den fysiska och kemiska struktur där näringsämnena finns.

Maten kommunicerar med kroppens signalsystem

När näringsämnen når mag-tarmkanalen aktiveras ett avancerat samspel mellan matsmältningsorganen, nervsystemet och hormoner.

Bland de hormoner som påverkas av födointag finns exempelvis GLP-1, GIP och kolecystokinin (CCK).

De har olika funktioner men kan bland annat delta i regleringen av insulinfrisättning, magsäckstömning och mättnad.

Samtidigt påverkar insulin hur kroppen hanterar glukos och andra energisubstrat.

Detta är normala fysiologiska processer.

En insulinökning efter en måltid är därför inte i sig ett tecken på att något är fel. Det är en del av kroppens reglering av näringsämnen.

Det intressanta är hur olika signaler samverkar för att anpassa ämnesomsättningen efter vad vi har ätit och kroppens aktuella behov.

Vad kan vi lära oss av traditionell matkultur?

Långt innan människan kände till begrepp som enzymer, livsmedelsmatris och biotillgänglighet använde olika kulturer metoder som fermentering, blötläggning, groddning och långkok.

Dessa metoder utvecklades bland annat för att bevara maten, förbättra smaken och göra råvaror lättare att tillaga och äta. I dag kan vi förklara många av de förändringar som sker på biokemisk nivå.

Blötläggning och kokning av baljväxter är ett exempel. När bönor och ärtor blötläggs tar de upp vatten, vilket förändrar deras struktur och underlättar tillagningen. Vid tillräcklig kokning förändras proteiner och stärkelse, samtidigt som vissa ämnen som kan påverka matsmältningen bryts ner eller inaktiveras. Detta är särskilt viktigt för kidneybönor, eftersom otillräckligt upphettade bönor kan innehålla skadliga mängder aktiva lektiner.

Groddning innebär att fröets ämnesomsättning aktiveras. Enzymer börjar bryta ner lagringsämnen och frigöra näring för den växande grodden. Ett av dessa enzymer är fytas, som kan bryta ner fytat (fytinsyra), en naturlig fosforreserv i frön och spannmål. Fytat kan binda mineraler som järn och zink och begränsa deras upptag. När fytathalten minskar kan därför mineralernas biotillgänglighet förbättras. Samtidigt har fytat även biologiskt intressanta egenskaper, och det är inte önskvärt eller nödvändigt att helt eliminera det ur kosten.

Fermentering är ytterligare ett fascinerande exempel. När mikroorganismer omsätter näringsämnen i livsmedel kan de bilda organiska syror och andra metaboliter. Detta förändrar bland annat smak, surhetsgrad och kemisk sammansättning. I vissa fermenterade livsmedel kan mikroorganismernas enzymer också bryta ner delar av proteiner och kolhydrater samt minska halten av vissa ämnen som begränsar näringsupptaget.

Hur stora dessa förändringar blir beror på råvaran, vilka mikroorganismer som deltar och hur fermenteringen genomförs.

Det betyder inte att alla traditionella tillagningsmetoder automatiskt förbättrar matens näringsvärde. Men många av dem förändrar livsmedlens struktur och kemiska sammansättning redan innan maten når vårt matsmältningssystem.

Det är just detta som fascinerar mig: Traditionell matkunskap och modern biomedicin möts när vi börjar förstå vad som faktiskt händer med maten – och varför det kan ha betydelse för kroppen.

Matens betydelse sträcker sig längre än till själva måltiden

När vi diskuterar mat och hälsa behöver vi också tänka långsiktigt.

Ett enskilt blodsockersvar eller en tillfällig hormonförändring berättar inte allt om en människas hälsa.

Det är våra återkommande matvanor, tillsammans med andra livsstilsfaktorer och individuella förutsättningar, som bidrar till den långsiktiga fysiologiska miljön.

En varierad kost med grönsaker, frukt, bär, baljväxter, fullkorn, nötter och andra näringsrika livsmedel ger inte bara energi.

Den tillför också olika typer av kostfibrer, vitaminer, mineraler och växtämnen som deltar i kroppens biologiska processer.

Tillagning och livsmedelsbearbetning bör därför bedömas utifrån vad de faktiskt gör med maten, snarare än genom enkla föreställningar om att all rå mat är bättre eller all bearbetning är skadlig.

Näringsvetenskapen handlar om att förstå helheten

För mig är det fascinerande att en vardaglig handling som att äta en måltid sätter i gång så många samverkande biologiska processer.

Matsmältningen, hormonsystemet, nervsystemet och ämnesomsättningen behöver hela tiden samordnas.

Samtidigt påverkas resultatet av vad vi äter, hur maten är tillagad och våra individuella förutsättningar.

Därför tycker jag att vi behöver gå djupare än att enbart diskutera kalorier eller dela in livsmedel i bra och dåliga.

Mat är inte bara energi och byggmaterial. Den påverkar också kroppens biologiska signalsystem. Hur vi reagerar på maten beror både på livsmedlets sammansättning och struktur, hur det har tillagats och våra individuella fysiologiska förutsättningar.

Det är just detta samspel som gör näringsvetenskapen så intressant.

För mig handlar goda matvanor därför inte bara om att välja näringsrika livsmedel. Det handlar också om att förstå råvarorna, hur vi tillagar dem och varför traditionell matkunskap fortfarande kan vara värdefull när vi granskar den med modern vetenskap.

Anna Ruoss
Hälsovetare med inriktning biomedicin

Vetenskapliga referenser

  1. Hall KD, Ayuketah A, Brychta R, med flera (2019). Ultra-Processed Diets Cause Excess Calorie Intake and Weight Gain: An Inpatient Randomized Controlled Trial of Ad Libitum Food Intake. Cell Metabolism, 30(1), 67–77.e3. Läs originalstudien.
  2. Berry SE, Valdes AM, Drew DA, med flera (2020). Human postprandial responses to food and potential for precision nutrition. Nature Medicine, 26, 964–973. Läs originalstudien.
  3. Capuano E, Janssen AEM (2021). Food Matrix and Macronutrient Digestion. Annual Review of Food Science and Technology, 12, 193–212. Läs forskningsöversikten.
  4. Elliott H, Woods P, Green BD, Nugent AP (2022). Can sprouting reduce phytate and improve the nutritional composition and nutrient bioaccessibility in cereals and legumes? Nutrition Bulletin, 47(2), 138–156. Läs forskningsöversikten.
  5. Marco ML, Sanders ME, Gänzle M, med flera (2021). The International Scientific Association for Probiotics and Prebiotics (ISAPP) consensus statement on fermented foods. Nature Reviews Gastroenterology & Hepatology, 18, 196–208. Läs forskningsöversikten.